Om projektet Sverige Berättar
Projektet Sverige Berättar, ett nationellt projekt, drivs av två projektledare som har ansvar för olika delar av verksamheten. Kroatiska Riksförbundet i Sverige äger projektet och den treåriga verksamheten finansieras av Allmänna Arvsfonden.
Projektidén grundades av Sofia Cedervall, f d Balić, då hon som ingift i en kroatisk familj förundrades över den äldre generationens berättelser. Därtill kom hennes barns nyfikenhet över farföräldrarnas minnen. Tommy Omazić, en andra generationens kroat, som tidigare arbetade med unga och digitala berättelser på medieavdelningen Unga Berättar Stockholms stad, har också varit viktig för framtagandet av projektplanen.
Samarbetsparter
Medlemmar i lokala kroatiska föreningar på olika orter i landet deltar i projektets aktiviteter och utvecklingen av modellen för berättande.
Unga Berättar, Kulturskolans mediecenter, arbetar bland annat med konceptet digitala berättelser, ett verktyg för att stärka barn och ungas kreativitet och ge deras röster ökad plats i samhället. De har mångårig erfarenhet från samarbeten med organisationer, skolor och museer. I projektet leder de workshops och utbildningsdagar i digitala berättelser.
Studiefrämjandet, ett partipolitiskt och religiöst obundet studieförbund, formger utbildningsmaterial som studiehandledning för studiecirklar i modeller för berättande, samt sprider materialet till fler etniska grupper och föreningar för unga ensamkommande på flykt.
Kulturskolor, grundskolor och gymnasieskolor på olika orter i landet organiserar och stöttar verksamheten i samband med workshops och föreställningsveckor.
Riksteatern, en folkrörelse som äger en turnerande nationalscen, fungerar som expertråd och stöd i teaterdelen av projektet.
Det här gör projektet
Projektet Sverige Berättar tar fram modeller för berättande om möten med det nya landet Sverige.
Under första året träffas kroatiska familjer i workshops. Barnbarnen intervjuar sina mor- och farföräldrar om hur det var när de kom till Sverige för att arbeta under 50-, 60- och 70-talen. Sedan skapar de digitala berättelser utifrån sina mor- och farföräldrars minnen. Denna modell för berättande sprids till familjer i andra etniska grupper.
Under andra året träffar projektet unga på flykt som ensamma har kommit till Sverige och ger dem möjlighet att i workshops skapa digitala berättelser om sina möten med det nya landet.
Under år två och tre sätts teaterpjäser upp i workshopform på skollov. Manuset för teaterpjäserna skrivs utifrån de insamlade digitala berättelserna. En installation som visar de kroatiska barnbarnens digitala berättelser, den kroatiska arbetskraftsinvandringens historia i bild, text och fördjupningsfilm skapas och turnerar dels tillsammans med föreställningen dels fristående under år två och tre.
Digitala berättelser
Digitala berättelser är korta filmer där unga ger en personlig bild av hur de tolkar sina far- och morföräldrars minnen eller sina egna om de själva är på flykt. De unga intervjuar och/eller skriver ner sina berättelser. Därefter läser de den skrivna texten och spelar in sina egna röster. Till sist illustrerar de sina berättelser med teckningar, foton och effekter.
Berättelsernas betydelse
Behovet av berättelser har människor haft sedan urminnes tider. Människan behöver sätta ord på skeenden, både historiska och samtida, för att förstå vem hon är och vart hon är på väg, och för att förstå andra människor. Det är därför inte bara viktigt utan också nödvändigt att lyfta, sprida och bevara berättelser.
De historiska berättelserna om far- och morföräldrars minnen, som lyfts fram i generationsmöten, är alltså viktiga för egen reflektion. De är också viktigt att genom digitala berättelser och teater sprida och bevara dem. Berättelserna om ungas samtida möten med Sverige är lika viktiga för egen reflektion, spridning och bevarande.
I berättelser av barnbarn beskriver och gestaltar de som invandrade tillsammans med barnbarnen vad som hände. På så sätt ges de som äger berättelserna själva makt över historiebeskrivningen. De involverade barnen kan få en stolthet över sina rötter som finns i far- och morföräldrarnas hemländer, men även i Sverige. De kan reflektera över hur de med sina egna liv vill fortsätta berättelsen om det nya landet Sverige.
I berättelserna av unga ensamkommande på flykt beskriver och gestaltar de unga hur de upplever mötet med det nya landet. På så sätt ges de själva möjlighet till reflektion, en röst och att bli hörda.
Berättelserna ökar förståelsen mellan människor.
En berättarform i tiden
De digitala berättelserna ger möjlighet för de unga att göra sina röster hörda både i själva skapandet och när filmerna visas och delas med andra. Det är ett medium som ligger i tiden, och som är lätt att arbeta med samt ett kraftfullt uttryck.
Så får de unga vara med och bestämma
Före projektstart har barn som hör till målgruppen tillfrågats och deras idéer har stämts av tillsammans med dem. Det var till exempel ett barn som kom med tanken att de genom projektet får möjlighet att träffa och lära känna andra barn i tredje generationen.
Modellen för berättande byggs i nära dialog med de involverade barnen. Till stöd för detta engagerar projektet en dramapedagog.
Förutom att skapa de digitala berättelserna och delta i teaterveckorna får de unga också möjlighet att utvärdera processen och ge förslag till förbättringar av metoderna.
Projektets delar
Föreställning - Projektet får sin kulmen med manus som är baserade på de digitala berättelserna och som turnerar under år två och tre. Berättelserna och iscensättningen ger möjlighet för generationer att gestalta, mötas och minnas sin gemensamma historia och för unga ensamkommande på flykt att berätta om hur det känns att komma till ett nytt land.
Föreställningsveckorna är också en möjlighet att involvera fler unga och äldre och att sprida berättelserna om möten med det nya landet till en stor publik.
Installation - En installation som visar de kroatiska barnbarnens digitala berättelser, den kroatiska arbetskraftsinvandringens historia i bild, text och fördjupningsfilm skapas och turnerar dels tillsammans med föreställningen dels fristående under år två och tre.
Digital utställning - En digital utställning, som utöver text, bild och film om projektet och den kroatiska arbetskraftsinvandringen, visar samtliga digitala berättelser.
Utbildningsmaterial - Utbildningsmaterial som sammanfattar modellerna för berättande tas fram. Det pedagogiska materialet ska fungera självinstruerande så att kulturföreningar från olika etniska grupper och föreningar för unga ensamkommande på flykt kan använda det i egna workshops för berättande. De är viktigt med självorganiserande, att föreningen engagerar sig, planerar och arrangerar så att det passar deras målgrupper.
Studiefrämjandets lokalavdelningar fortsätter stötta de lokala föreningarna i form av workshops, studiecirklar, kulturprogram och utställningar. Hur detta arbete kommer att se ut beror på lokala förutsättningar, både vad gäller föreningarnas engagemang och resurser men även Studiefrämjandets resurser lokalt.
Projektets bidrag till samhället och lokala kulturföreningar
Projektet visar på metoder för att synliggöra berättelser på ett enkelt men kraftfullt sätt i syfte att öka förståelsen mellan människor i samhället. Kunskap om hur filmerna kan användas i olika sammanhang görs också tillgänglig.
För Kroatiska Riksförbundet kan projektet innebära en nytändning för äldre medlemmar och en möjlighet att nå nya medlemmar, särskilt yngre i tredje generationen. Med projektet finns det en stor möjlighet för kulturföreningarna att få en ny viktig uppgift och därmed utvecklas. Modellen har potential att fungera som inspiration och arbetssätt för andra kulturföreningar som vill berätta, samla och gestalta sin historia.
Så här dokumenteras och sprids projektets idéer och resultat
Processen i modellutvecklingen dokumenteras löpande genom foto, film och text och barnen och föreningarna involveras i arbetet. Dokumentationen och utbildningsmaterialet ligger till grund för spridningen, men blir också en viktig resurs för föreningarna och andra som är intresserade av ämnesområdet.
Föreställningen, installationen, den digitala utställningen och dokumentärfilmen blir i sig spridning av projektets resultat..
För att sprida arbetssättet med digitala berättelser till fler kommuner och föreningar involveras lokala kulturskolor runt om i landet.
I arbetet med modellen för berättande ingår att ta fram en långsiktig plattform för det fortsatta arbetet med berättelser. Här är Studiefrämjandet en viktig aktör i och med ansvaret för det pedagogiska materialet och stöttning både lokalt och nationellt. Studiefrämjandet samarbetar med många etniska föreningar över hela landet och ser stora möjligheter att sprida det pedagogiska materialet och arbetet till dessa föreningar.
Installationen
Installationens syfte är att belysa den kroatiska arbetskraftsinvandringen till Sverige på 50-, 60- och 70-talet, dels genom digitala berättelser och film, dels genom texter, foton, citat och tidningsurklipp.
Den är ett led i projektets vidare syfte och synliggör berättelser om mötet med det nya landet och vill öka förståelsen mellan människor, generationer och etniska tillhörigheter.
I filmströmmen visas kroatiska barnbarns digitala berättelser, film om projektet samt en fördjupningsfilm. I albumet ges för sammanhangets skull en historisk tillbakablick på migration och kroatisk arbetskraftsinvandring, kroaternas egen berättelse om mötet med Sverige, reflektioner om framtid och integration, personliga foton samt diverse citat och tidningsurklipp.
Installationens slutreflektion handlar om migration och integration i dagens samhälle, och om hur vi kan dra lärdomar av historien.
HÄR HITTAR DU FILMERNA FRÅN ALLA WORKSHOPS
Vi har haft workshops i Göteborg, Malmö och Olofström.
En historisk tillbakablick på migration och invandring till Sverige
Migration, eller folkförflyttning, är och har alltid varit betydelsefull för enskilda människor, folkgrupper och samhällets utveckling. Det finns olika skäl till migration som till exempel krig, förtryck och ekonomi.
Invandring till Sverige har skett i omgångar och har olika karaktär. Den första i modern tid var efter andra världskriget då industrin blomstrade i Sverige och många människor sökte sig hit för att arbeta.
Under 1950- och 1960-talen kom nästan en halv miljon människor främst från Finland, Italien, dåvarande Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Invandringen var då gynnsam för mottagarländer som Sverige. Den kostade inte samhället mycket och den nya arbetskraften bidrog till ekonomisk expansion. "En typisk arbetskraftsinvandrare betalade betydligt mer i skatt än han kostade i form av bidrag, pension och andra transfereringar." Vid den här tiden fanns inga problem att etablera nyanlända på arbetsmarknaden och de som kom fick lära sig svenska direkt på sina arbetsplatser.
I slutet av 1960-talet infördes nya regler för arbetskraftsinvandring på grund av att den svenska ekonomin var på väg mot en lågkonjunktur. Dessa regler innebar att den som sökte arbete i Sverige skulle ha både bostad och arbetserbjudande ordnade i förväg.
Ytterligare en våg av invandring ägde rum under 1970-talet och första hälften av 1980-talet. Denna handlade mest om anhöriginvandring och kunde ses som "familjeinvandring" och en konsekvens av den tidigare arbetskraftsinvandringen.
Under 1980-talet började pendeln svänga över mot flyktinginvandring. Nu kom flyktingar från Asien, Sydamerika samt från länder i Europa. I början av 1990-talet splittrades forna Jugoslavien, vilket också medförde att ett stort antal flyktingar kom till Sverige.
En historisk tillbakablick på den kroatiska arbetskraftsinvandringen till Sverige
Den kroatiska arbetskraftsinvandringen till Sverige påbörjades i slutet av 1950-talet. Möjligheterna att invandra till Sverige gynnades av att den svenska industrin behövde arbetskraft. Svenska delegationer åkte till och med ner till italienska flyktingläger i Trieste och Latina för att rekrytera. Den rekryterade arbetskraften utgjordes i många fall av kroatiska politiska flyktingar som hade flytt över gränsen från dåvarande kommunistdiktaturen Jugoslavien.
1964 avskaffades visumkravet för jugoslaviska medborgare och 1966 slöt Sverige ett arbetskraftsavtal med Jugoslavien. Samtidigt blev det möjligt att lämna Kroatien, som då var en delrepublik i federationen Jugoslavien, på ett legalt sätt. Dessa omständigheter medförde att den kroatiska immigrationen till Sverige kulminerade under perioden fram till 1970.
Lågkonjunkturens inträde i början av 1970-talet medförde dock att arbetskraftsinvandringen stagnerade därefter.
Det är svårt att veta hur många av de jugoslaviska arbetskraftsinvandrarna som var kroater eftersom de registrerades efter medborgarskap och inte efter etnicitet.
År 1970 var forna Jugoslavien det näst vanligaste ursprungslandet för invandring till Sverige. Då kom cirka 8500 personer. Idag är cirka 165 000 personer, födda i forna Jugoslavien, bosatta i Sverige. Av dessa invandrade cirka 15 000 under åren till och med 1969.
Kroater och mötet med det nya landet
Av: Diana Vukušić, ordförande Kroatiska Riksförbundet i Sverige
Arbetsplatsen
De kroatiska arbetskraftsinvandrarna bosatte sig huvudsakligen nära stora industrier. Exempel på sådana är Algots textilfabrik i Borås, Kockums i Malmö, Bulten i Hallstahammar, Asea i Västerås, Volvo i Olofström, SKF i Göteborg, Svensk Gummifabrik i Gislaved och Svenska Fläktfabriken i Växjö.
Fabriken var den vanligaste arbetsplatsen och där var det slitigt. Långa timmar och tungt industriarbete tog hårt på kroppen. Kanske hade man också ett extraarbete för att spara pengar och bygga det egna huset till familjen. Att inte kunna språket var tufft och ibland var hemlängtan stor.
Föreningslivet
Men det fanns också många glädjeämnen, inte minst i den gemenskap som de olika kulturföreningarna utgjorde. Tillsammans med landsmän "på klubben" fanns det en möjlighet att bevara språk och kultur, men också skapa nya traditioner tillsammans.
Flera jugoslaviska kultur- och sportföreningar bildades i Sverige under denna period. Då dessa föreningar ofta var serbdominerade valde många kroater att inte ansluta sig till dem.
Under tidigt 1960-tal grundades de första kroatiska föreningarna i Sverige och ytterligare sammanslutningar fortsatte att bildas under 1970- och 80-talen. De allra flesta av dessa är aktiva än i dag. Med tolv aktiva föreningar finns det sedan 1960-talet ett föreningssamarbete som sträcker sig mellan städerna med gemensamma träffar, främst inom sportsliga aktiviteter och fotbollsturneringar.
Det var dock först 1978 som ansträngningarna att få ett kroatiskt riksförbund formaliserat bar frukt, när dåvarande Invandrarverket hörsammade detta behov. Det fastställdes att kroaterna i Sverige behövde ett eget riksförbund för att främja sina intressen, såsom bevarandet av det kroatiska språket.
Kroatiska Riksförbundets främsta syften är att koordinera sina medlemsföreningars verksamhet, att främja och utveckla samarbetet inom Kroatiska Riksförbundet och med andra instanser i det svenska samhället, samt att representera kroatiska invandrare i olika instanser, både i Sverige och i resten av världen.
Kultur och språk
En av Kroatiska Riksförbundets äldsta traditioner är den kroatiska kulturfestivalen som anordnas sedan 1980. Kroatiska Riksförbundet har också varit engagerat, via sina föreningar och utskott i Sverige, i att fastslå den korrekta benämningen på det kroatiska språket och att få bort det missvisande och felaktiga benämningen "serbokroatiska".
Ett led i detta engagemang var att organisera och hålla i hemspråksundervisningen som sedan togs över av den kommunala skolverksamheten inom den reguljära modersmålsundervisningen. Under många år gav Kroatiska Riksförbundet också ut sitt språkrör, tidskriften Hrvatski glasnik (Den Kroatiske budbäraren) och försöker på olika sätt ta till vara och aktivera kroatiska intressen.
Kultur och tradition
Sång, dans och traditionella folkdräkter har under årens lopp varit mycket viktiga och fungerat som sammanhållande faktorer för det kroatiska föreningslivet i Sverige.
Speciella inslag är klapamusik, en traditionell a cappella sång från södra Kroatien, kolo, varierade former av ringdans, samt folkdräkter från olika regioner och områden.
Den första kulturfestivalen hölls år 1980 i Olofström i Södra hallen på Volvo och arrangerades av Kroatiska Riksförbundet. Den årliga festivalen är fortfarande en viktig händelse. Vid sidan av folklore har också sport (framförallt fotboll och basket) och politik varit viktiga sammanhållande faktorer för kroaterna i Sverige.
Flertalet föreningar har fotbollslag, turneringar i boule och boccia, folkdanstrupper och musikgrupper.
Kyrkan
Den katolska kyrkan spelar också en stor roll för kroaterna i Sverige. Många kroater deltar i gudstjänster och en stor del av de kroatiska barnen följer den kyrkliga religionsundervisningen inom de fyra kroatiska katolska församlingar som finns i Sverige.
Migration och integration i dagens samhälle
Sverige är i dessa dagar inte ensamma om att ha ovanligt hög invandring, men är det land i EU som beviljar flest flyktinginvandrare asyl per invånare. Detta för i sin tur med sig stora utmaningar när det gäller integration. Den lösning som verkar ligga närmast till hands är att förändra strukturer för att underlätta etablering på arbetsmarknaden och därmed skapa ett mer inkluderande samhälle.
I början kostar flyktinginvandring för mottagarlandet, men på sikt finns goda möjligheter att de nya invånarna bidrar till den ekonomiska tillväxten. Det är därför viktigt att arbetsmarknaden fungerar bra och att det finns olika sorters arbete, vidareutbildning och validering av kunskaper. Det föreligger också en uppenbar risk för att vi om några år kommer att lida av arbetskraftsbrist igen eftersom den svenska befolkningen blir allt äldre. Det gör att vi kommer att behöva fler människor i landet.
Men när människor byter miljö och ska leva tillsammans med nya grupper av människor behövs integration. Ordet integration betyder "sammanförande till en enhet där delarna samspelar" och är komplicerat. För att integration ska fungera på lika villkor behöver människor öppet möta varandra och lära av varandra, vilket tyvärr inte är så lätt som det låter då vi ofta brottas med rädsla för det främmande, fördomar, maktobalans och stela samhällsstrukturer. För den enskilda individen och den etniska gruppen handlar det om att bevara sin egen kultur och att samtidigt vara öppen för nya kulturer. Detta gäller såväl för mottagarlandets invånare samt för de nya invånarna som kommer. Alla har ett ansvar.
Sammanfattningsvis kan sägas att de kroatiska arbetskraftsinvandrarna på 50-, 60- och 70-talen, utifrån sin starka kulturella identitet och det rådande gynnsamma arbetsklimatet, har "lyckats" väl i mötet med det nya landet. Det har förstås inte varit utan hårt arbete, dilemman och kompromisser. Kanske är det så att verklig integration behöver några generationer för att införlivas fullt ut. Det har ju till exempel framkommit i de digitala berättelserna att det är de kroatiska barnbarnen som förbehållslöst hejar både på Kroatien och Sverige i viktiga matcher.
"Sverige är ett av världens rikaste länder, men det hade vi inte blivit om det bara varit upp till oss själva. Sveriges välstånd bygger på öppenhet mot omvärlden, att vi har ett ständigt utbyte av varor och tjänster med andra länder, men också av idéer, innovationer och arbetskraft. Idag söker sig många till Sverige på grund av oroligheter runt om i världen. Det stora inflödet av människor skapar utmaningar för samhället men också möjligheter. Genom att ta till vara människors talang och kompetens får vi fler som bidrar till att öka vårt välstånd."
Källa: Uppslaget Migration & Integration, Svenskt Näringsliv, 14 januari 2016
"Volvos framgångar och expansion i efterkrigstid är en del av den svenska framgångsberättelsen. En expansion så häftig att arbetskraften inte räckte till på många platser runtom i Sverige, och det gällde inte minst i Olofström. Arbetskraftsbristen var ett reellt hinder för expansionen och i förlängningen landets tillväxt och välstånd. Så skulle man kunna bygga en historieskrivning och komplettera med grafer och statistik. Men ska vi komma närmare de människor som faktiskt vågade steget att lämna hemtrakterna för att skapa ett nytt liv i det fjärran Olofström, så är det viktigt att lyssna till deras berättelser och låta dessa berättelser bli en del av det gemensamma arvet vi har att förvalta. På det sättet är denna skriftsamling både individers historia, Olofströms historia men också Volvos historia. Det är berättelser att lyssna till för att lära om det som varit, och lära för framtiden.
Som representant för företaget och generationer av medarbetare på Olofströms bruk och Volvo Olofström vill jag framföra ett varmt tack till alla inflyttares insatser och ett lika varmt tack för berättelserna som samlats i denna bok."
Magnus Nilsson, Platschef, Volvo Car Body Component
Ur: "Dessa våra stigar till Olofström"
"Varje skildring av svensk historia som utelämnar invandringens betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen är falsk."
Ur: Garpar, gipskatter och svartskallar; invandrarna som byggde Sverige, av Anders Johnson
"Det är nu 50 år sedan som Sverige välkomnade dessa människor. Barn och barnbarn har fötts och de som var med från början har blivit äldre. Snart finns ingen kvar som kan berätta om hur det var. Vi vet att det finns en mängd berättelser i stort som smått som behöver synliggöras. Som när arbetskamraterna storögt pekar på paprikan som tagits med till lunch. Eller dilemmat när mor, far och bror vill flytta vidare till ett annat land och den unga Marija precis fött barn och har en man som vill stanna kvar i Sverige. Kärlek, ilska, uppbrott, längtan, vardag och fest. Det finns så mycket för en ny generation att ta del av. Kroatiska Riksförbundet vill med projektet Sverige Berättar visa hur det kan bli möjligt. "
Av Sofia Cedervall, fd Balić
"Anledningen till att man lämnade kunde vara ett politiskt svårt läge eller helt enkelt svårigheter att hitta annan försörjning. De som kom bosatte sig i samhällen runt våra stora tillverkningsföretag där de också började arbeta, på Volvo, SKF och ASEA. De bildade familj och hittade nya rötter i den svenska myllan. Här skulle de stanna. Här skulle de bygga det nya Sverige."
Av Sofia Cedervall, fd Balić
"Arbetsmarknadsstyrelsen och svenska företag rekryterade på plats i byar och i flyktingläger. Till Arbetsmarknadsstyrelsens kontor skickade företag ansökningar om arbetskraft. Här är ett utdrag ur en ansökan från Algots i Borås, en av textilbranschens största företag under 1960-talet Algots.
»Flickorna bör vara 18 år fyllda och ogifta samt läkarundersökta. Vi önskar få dem uttagna från norra eller mellersta Jugoslavien.«
Det var sedan cirka 80 unga kvinnor som 1967 lämnade sina hem i området kring Varazdin i norra Kroatien och flög till Sverige för att börja jobba som sömmerskor i Borås."
Källa: Frank, Denis, Arbetskraftsmigration och ojämlikhet - arbetskraftsinvandring och invandringspolitik i 1960-talets Sverige, Växjö universitet, 2003
Under projektets första år har vi genomfört ett antal fördjupningar. Till exempel har vi träffat en kroatisk familj i Göteborg och fått ta del av en intervju som ett barnbarn gör med sin farmor.
Foto: Maria Annas
01
Terezija med den enda minnessak hon har kvar från barndomshemmet i Kroatien, bilden på sina föräldrar.
Politiska läget i landet gjorde att hon inte kunde besöka dem på 20 år, hennes mamma gick bort 1979.
Hon sörjer att hon inte fick återse sin mamma en sista gång.
Hon hade en lycklig barndom trots hårda tider, med många syskon och mycket kärlek.
02
Rosenkransen, meditativ serie böner som brukas inom Katolska kyrkan. Religionen är viktig och innan konfirmationen läser man i flera år religionsstudier, det har Terezijas barn och barnbarn även gjort här i Sverige.
03
Del av folkdräkt. Kroatiens och kroaternas historiska symbol, troligen använts av regenter sedan 900-talet. Den schackrutiga skölden i rött och vitt ingår även i Kroatiens statsvapen.
04
Broderad väst, blus och vävda band till folkdräkt.
05
Stjepan älskar sin mormors kroatiska kokkonst. Favoriten är en lasagne med hemgjord pasta, anka och ankfett.
06
Kokosja Juha-Hönssoppa gjord på buljong, vegeta, nudlar bl.a. En traditionell soppa som det ofta bjuds på som förrätt vid dop, konfirmation och söndagsmiddagar.
07
Terezija visar Stjepan ett av sina fotoalbum och berättar om första tiden i Sverige 1967, att hon i början grät varje kväll av hemlängtan. Hon tjänade 120:- i veckan, vilket Stjepan tycker låter lite. Hon och en väninna levde på tonfisk och ärtor en tid, för att kunna spara ihop lite pengar och köpa sig lite nya fina underkläder. Trots hemlängtan trivdes hon med sina rumskompisar, ibland gick de på bio.
08
Terezija har under många dansat och lärt ut kroatisk folkdans i Göteborg. Hon har uppträtt både för regering och kungahus. Alla hennes barn kan sjunga och dansa, en viktig familjetradition.
09
Terezija visar Stjepan sin bröllopsbild med Marijan. Kroatiska männen jobbade inom industrin i Göteborg, men kom ofta på besök till Borås och hälsade på de kroatiska kvinnorna som fanns här inom textiltillverkningen. De brukade ropa; "Hej tjejer, kan vi få lite kaffe?". Marijan var charmig och började uppvakta Terezija, bl.a. med 2 kg bananer, vilket inte var så uppskattat eftersom hon avskyr bananer….Men 5 månader senare var de förlovade, trots bananerna och Terezija flyttade till honom i Göteborg.
10
Stjepan provar sin morbrors hatt som tillhör hans folkdräkt. Tavlan ovanför spegeln är från Terezijas hemstad Cakovec. Han tycker mycket om att vara i Kroatien och vill i framtiden bygga sitt eget hus där, hejar alltid på Kroatien när de möter Sverige i fotboll.
11
Kroatisk folkdräkt.
12
Kroatiska folkdräkter, dockan bär Terezijas folkdräkt från hennes hembygd.
Tomislav LendiĆ, OlofstrÖm
Under hösten träffade vi Tomislav, vars pappa hade kommit till Volvofabriken i Olofström. Här berättar Tomislav om arvet från sin pappa och vad det betyder för hela familjen.
